<<105>>

Jag ville inte falla. Jag ville inte känna mig trygg. Omtyckt.

 

Men det  blev jag ändå.

 

Och nu är mitt hjärta krossat. (tönt) och jag gråter som ett barn...

 

Och det är mitt fel. Jag visste från början. Så varför kännner jag så här?

 

 

Ikväll tröstar jag med extra sömnmeds och annat.

 

 

Helvete..

 

Det gör ont.



Vad vore jag utan dina andetag.... Vår låt. Alltid. 

 

//


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0