Jenni

Mitt internet har funkar helt underbart i över en vecka. Min dator har inte krånglat och funkat galant! Älskvärt.

Har fixat en "Dagens outfit"-bild och ska lägga in den på bloggen. Och självklart krånglar datorn. Den är seg och jag kommer knappt in på något. Internet är segt, loggas ut från msn hela tiden!

Nu, NU när jag väl ska lägga in bilder på bloggen/facebook och fixa och dona och få en lite roligare blogg som inte bara innehåller massa tjat och negativa inlägg. En blogg blir ju alltid lite roligare om man lägger in bilder och skriver om olika ämnen, osv.. Men ja, det funkar inte. Och jag blir så jevla less. Jag är helt slut, men ändå tänkte jag fixa allt. Varför kan det inte funka när jag vill och behöver att det ska funka? Skulle kunna göra alla mina listor och allt annat. Men nu vill jag lägga in bilder och skriva dagens outfit och våga lägga ut en helkroppsbild fast jag är helt fet.

JAG HATAR DET HÄR!!!!

Samtalet som jag väntat på hela kvällen kom. Och allt hade gått bra. Och de tackade mig, sa att jag var stark och duktig.. När vi la på luren kom ångesten, kom tårarna. Jag gråter inte, eller. Tårarna sitter fast bakom ögonlocken och ögonen är våta. Och ja, jag gråter utan tårar. Kan inte förklara bättre. Och det gör ont i hela kroppen. Och jag tänker, "vad fan har jag gjort?!" Jag vet att jag antagligen räddade hans liv. Innerst inne vet jag att detta var rätt. Och det var så lätt, fram tills nu. Då allt är klart. Jag var inte beredd på alla känslor som skulle komma. Som en jevla bomb. Jag är den enda människa han litar på, och jag svek honom. Han räddade mig när allt var kaos. Jag älskade honom så mycket, och jag gör det fortfarande, även om det är på ett annat sätt. Han har gjort mig så illa. Men han ställer ändå alltid upp för mig när allt är kaos. Det gör så jevla ont i mig. Varför kunde de inte bett någon annan om hjälp? Jag klarar inte av de här känslorna. Jag har svikit en människa som verkligen inte litar på någon förutom mig, som har räddat mig gång på gång. Och ja, jag vet att det var rätt att göra så här, men om det nu var det, varför gör det så jevla ont isåfall? FAN I HELVETE! Ringde mamma direkt efter och började gråta, dock utan tårar, men jag grät. Och det var så skönt, för hon förstod att det blev jobbigt för mig, med alla känslor. Och hon tycker också att de borde bett någon annan. Men, det finns ingen annan de hade kunnat be om hjälp av. Jag trodde verkligen inte att hon skulle förstå.. Jag fick komma dit, men jag orkade inte. Hon sa gång på gång att det var rätt, att jag antagligen räddat hans liv.. Men neeej!!! Han gav mig en ring, han gav mig ett barn (missfall), han fick mig att bli drogfri, han fick mig att kämpa när jag bara tänkte på att dö. Han gav mig livet. Och så gör jag så här... Jag vill slå mig själv!

Jag skiter i att han har skadat mig fysiskt och psykiskt, att han gjort saker med min kropp mot min vilja, han räddade mig. Han ställer alltid upp.. Jag är skyldig honom så mycket.. 

Nu orkar jag inte kämpa mot ångesten, för det här är en helt annan sorts ångest.

Jag sitter med ett splitternytt rakblad framför mig. Jag har inte skurit, men, jag är nära. Just nu ligger det där som en trygghet.. 

Jag kan stå emot när folk smsar och erbjuder droger, men nu när de gör det, så orkar jag snart inte stå emot. Utan snart går jag dit. Och jag kommer ta allt jag kommer åt. För jag måste få bort smärtan. Och om jag tar allt de erjuder mig nu, och blandar allt det. Då kommer jag ta en överdos och antagligen dö. Men just nu orkar jag inte bry mig om det! Kanske stänger av telefonen, för då kan jag inte gå dit.. Eller bryta sönder mitt simkort, men det kanske inte är så bra.. 

Jag vill ringa Jhna, jag vet att jag får. Men hon har tagit sömn-meds. Och mitt hjärta behöver sin sömn. Och jag vill inte lägga detta på henne.. Jag kan ringa mamma, men jag vill inte gå dit.. Jag kan ringa Thirre, men hon kommer ändå inte svara.

Fan, om jag ändå kunde gråta med tårar, det känns mycket bättre än att gråta utan tårar. (fattar någon ens vad jag menar när jag skriver "gråter utan tårar" ?) 

Efter * så är det här den värsta ångesten, det var därför jag inte ville ställa upp. Men jag blir störd på mig själv, han har skadat min kropp fysiskt, tryckt ner mig psykiskt, våldtagit mig. 

Men ändå står han mig så nära. Eftersom jag anser att jag är skyldig honom allt eftersom han räddade mig och gav mig livet tillbaka. Men jag ska väll inte stå i gentjänst hela livet? 

ÅÅÅÅH. JAG GER FAN SNART UPP!!! Ska ringa Beroendeenheten och prata in på telefonsvararen, om hon hör mig när jag är så här så kanske hon kan fixa en akut-läkartid imorgon. Annars blir det akutpsyk så att jag får medicner över helgen. För jag vet att den här ångesten kommer sitta i några dagar. Den här ångesten får jag bara av * och ja, av det här.. 

Och folk smsar. Och det finns tjack.. Vitt.. Pulver.. 300:-... Och innerst inne är jag glad att jag inte har pengar. För jag vet med säkerhet, att om jag tar droger nu, då lever inte jag imorgon.. Så dåligt mår jag.. 

Jag önskar att det var som i E-tuna, att psykjouren kunde komma hem till en, så gör de inte i Värmland, förutom om soc/b.e har bett om det.. Kanske borde försöka? 

Jag vet att jag säkert skriver samma sak flera gånger, men jag orkar inte läsa igenom det jag skriver, jag skriver det första som kommer.. 

Och jag kan inte prata med någon förutom Jhna/mammi om det här. För det är bara de som vet. Men jag vill inte störa. Och Jhna ska absolut inte behöva höra om det här, hon har fullt upp som det är med sitt. Jag vill inte störa. 

Det gör så ont! Jag fattar inte att jag har svikit en person som ALLTID ställt upp, i alla lägen! 

Jag måste ringa någon, annars kommer mina armar/ben vara trasiga imorgon och jag kommer ligga på akuten i koma eller redan vara död! 

Jag vet att det låter dumt när jag berättar vad han har gjort mot mig. Men om man inte varit i den situationen själv så kan man inte förstå! 

Paaaus. Pratade med mamma.. Var helt öppen. Berättade att jag hade rakblad.. Sa att jag snart tar droger, men att det inte är för ruset.. Utan för att dö.. Men att jag kommer stå emot. Jag fick komma dit.. Men jag vill inte att de ska se mig i det här tillståndet.. 

Jag fiunderar på att ringa psykjouren.. Men de måste ringa upp.. O de gör de inte.. Och de kommer inte komma hit.. Fastän det e det mobila teamet är till för.. 

Jag måste härda ut natten... Imorgon ska jag be beroendeenheten ringa psykjouren och be dem ringa mig hela helgen och även komma och titta till mig. Det gjorde de i våras.. Ni kanske tycker det är skitlöjligt. Att få ångest för detta. Men det SKITER jag i. För ni har inte varit med under min tid med honom.

Han smsade nyss, han anar ingenting. Och det gör ont att svara på smset och ljuga.. 

JAG OOOORKAR INTE!!!!!!!! 

Nu vet jag inte vad jag har skrivit, mer än att jag säkert upprepat mig ett antal gånger.. 

Så nu skriver jag inte mer om det här.. Kanske senare, eller imorgon.. 

Men.. Jag orkar inte kämpa emot den här ångesten, för egentligen förtjänar jag den. 

Nu ska jag ringa psykjouren. Och om de vägrar ringa upp mig så anmäler jag dem för tjänstefel. Om man ringer och vill dö, då borde de fan kunna ringa upp.. Och komma hem till mig utan att b.e måste be om det!! För, jag vill dö.. Jag har haft tankar på döden i en vecka.. Och nu ger jag fan upp!!!!! 

Förlåt *... 

Hm, jag som skulle skriva ett inlägg om att mitt internet är cp.. Blev visst annat också, får se hur många som orkar läsa, hur många som kommer fatta mitt svammel, hur många som kommer döma mig.. Gjorde jag rätt? Varför gör det så ont? 

Men nu verkar både dator och internet funka. Hmm...

Så jag ska försöka lägga in bilder nu, efter att jag ringt psykjour! Javisst! Psykfallet herself...

Kan man gråta utan tårar eller är jag galen? För det är de jag sitter och gör..

Jaja.. Hörs snart babes.. (Min tatuering och mitt armband gör mig dock lite starkare)

//