Jenni

Okej, det kanske blev, en, två, tre osv osv återställare. Och jag kanske är onykter.

Men..

Min fasad är tillbaka. Utåt sett syns det inte längre att jag är trasig. Alla tror att jag mår bra, att jag fixar det här.

Men när jag är ensam kommer tankarna fram, jag släpper inte fasaden för mig själv heller. Men känslorna finns där.

Matdemonerna skriker. Armarna skriker efter öppna sår. Jag vill ha droger, så sjukt mycket droger. Jag vill skada mig på alla sätt som jag alltid gör.

Det gör ont i bröstet, svårt att andas. Det gör fan ont i hela mig. Och jag faller. Och eftersom ingen vet så är det ingen som tar emot mig.

Så kanske tar jag till alkoholen för att glömma lite.

Jag vet att de närsomhelst kan ta ett prov och kolla om jag druckit. Men det skiter jag i.

JAG ORKAR FAN INTE. Okej?! Jag går sönder hela jevla tiden..

Men. Fasaden på, le, skratta, och alla tror att det är bra. Och jag sitter med mina tankar och faller.

Faller.

Faller.

//